Det är då 1 år sedan jag hörde din röst. 1 år sedan som jag hade en chans att kanske ändra ditt öde.. eller var det redan bestämt?

Ditt öde att lämna denna jord alldeles för tidigt. Var det mitt öde att mista mitt barn innan jag själv lämnar denna jord.
Var det din dotters öde att behöva sakna sin pappa redan vid 5-års ålder?

Ingen vet vad ens egna öde är.
Jag vet bara vad jag tror.. Allt är redan bestämt när du föds. Allt du ska uppleva i ditt liv står liksom redan inristat i din själ.
Jag vet oxå att den jävel som ristar in det hatar jag.

Kl 16.11 var vårt sista samtal...
Då bad du mej att inte lägga mej i ditt liv o kastade därpå luren..
Kvar fanns jag.. undrande. Hade jag vetat då vad jag vet nu så hade jag ändrat på ödet...

Kan man det??

Saknaden är enorm. Tiden läker inga sår.
Men man lär sig leva med dom.

Kärlek till er <3

... sköna fredag..
Veckan i skolan har varit tuff. Massor av läxor. Planeringar av prov. Alla deklinationer som ska sitta. Ja, jag in rabbla ännu mer.

Trots allt är det skönt att vara igång igen. Trots tidiga morgnar med frostskador o röd näsa.

Jag har fått sommarjobb!! Ja dvs om chefen accepterar min ansökan om ledighet.
Först fick jag på ASIH. Men kontaktade min lia-plats istället då jag trivdes så bra där.
Och jaaa. Jag fick 80 % på natten på akuten i Lund. Ska bli så grymt kul.

Nästa vecka är det årsdagen sen jag miste min underbare son. Jag kan inte fatta var detta året tagit vägen. På ett sätt känns det som igår... på ett sätt en evighet..
Ibland kommer jag på mej själv att jag nästan glömt hur det var när han fanns.
All oro. Att alltid vara tillgänglig. Natt som dag. Glädje, sorg. Alla känslor. Att aldrig veta hur dagen ska bli...
Jag saknar honom så.
Sista veckan har jag mått toppen fysiskt men sämre psykiskt. Tårarna som lurar bakom ögonlocken hela tiden. Gråten så nära... Det måsta vara för att det är så nära 1 år.
Ett år av saknad och sorg.

Ta hand om varandra. Vi har bara ett liv.
Kram

... är det ett nytt år.
Jag lämnar förra året med glädje. Värsta året i mitt liv. Jag har nu börjat se framåt.
Mot nya mål. Nya möten och ett bättre liv.
Jag ska se tillbaka på allt underbart jag har upplevt men även le och se framåt.
Jag ska tillåta mej att vara ledsen men ändå avsluta det med ett leende av tacksamhet att jag fått vara mamma till en underbar son.

Livet går vidare.. och jag måste leva det fullt ut. Man hat ju bara ett... och jag vet att vi möts igen. I en bättre värld.

Jag hoppas på ett år med många förbättringar iallafall yrkesmässigt.
Ansökningar inskickade för sommarjobb.
Nu hoppas jag bara att jag ska lyckas få in en fot i mitt nya val.

Gott nytt år alla fina.

... närmar sej o klumpen i magen växer.
Jag skulle bara vilja somna och vakna när allt är över.
Snart 1 år sedan jag miste min älskade son.
Tiden har gått så fort. Men jag minns det som igår.
Ibland när jag blundar hör jag polisens envisa ringande på min dörr och ser hur en bil flyger upp 30 meter i luften.
Bilen som mitt barn sitter i och blir medvetslös i innan de flesta av hans inre organ krossas.
Jag ser honom hängandes när bilen ligger på sidan.
Konstiga tankar kommer som... hade han snus inne? Jag vet... vad spelar de för roll? Men såna små saker kommer upp i huvudet. Saker som saknar betydelse. Man har en känsla av att vilja veta alla detaljer. Saker som man aldrig får veta.
Dagarna går, men sorgen består.
Jag skulle bara vilja veta om du nu har fått den inre frid du saknade.
Du var ingen ängel, men för mej var du allt.

Saknar dej så, men är så tacksam över du gav mej något som du lever kvar i.
Älskade Bella.

... terminen i skolan är nu avklarad, ja förutom ett prov som ska göras nästa år.
Allt har gått så bra och jag känner mer o mer att detta är jag. Jag trivs så otroligt bra med mina vänner i klassen.

Idag har det varit lite julmys med olika gottor. Mycket skratt o julsånger. Det där sista kunde jag varit utan.
Det kändes tungt. Jag som alltid lyssnat på julmusik innan kände en klump i magen. Första julen utan mitt barn.. Första lucian... Första av allt som hör julen till.

Minns förra julen. Så mysigt det var i Tobias nya lägenhet med de närmsta samlade. God mat, Goa skratt o framförallt en lycklig son och hans dotter. Lycka!
I år kommer jag som vanligt att jobba. Men det gör ingenting. Känner inte för julen alls.
Det gör för ont.

God jul o Gott nytt på er alla. Stor kram

... är det tio månader sen du lämnade detta liv. Tio långa, hemska månader.
Dagarna går. Livet går men ingenting blir sej någonsin likt.
Jag vill tro och hoppas på att du någonstans finns och tittar ner på oss. Att du är med oss överallt.
Ibland känner jag din närhet, oftast när tårarna kommer.
Jag känner då din hand på mitt hår. Alltid på vänster sida. Din hand på mitt huvud som för att säga.. Jag är här, jag är med dej mamma.
Jag har, efter en lång tid, börjat drömma om dej igen. Du är alltid liten. Kanske 10 år.
Ingenting av detta hemska har hänt.
Du är som vanligt. Livet är som vanligt.
Fast när jag vaknar vet jag att livet aldrig blir som förr.

Älskade barn. Jag saknar dej så.

... vill tacka alla mina vänner... mina riktiga vänner... de som hör av sig på ett eller annat sätt. De som funnits, finns för mig i min sorg. .
Vid tillfället när jag förlorade min son så förstod jag verkligen vilka som är mina riktiga vänner. Människor som bryr sej... Människor som frågar...
Jag har även så kallade vänner som försvunnit... vänner jag har hört av mej till för att dom inte vågat.. o ändå finns dom i te för mej.. ursäkta men ni kan lika bra försvinna. Jag har inget övers för er. Och ja.. ni vet vilka ni är ...
Sanna vänner finns i alla lägen...

Puss o kram o tack för er som finns för mej.

... gråter jag.. Visst är jag ledsen varje dag, alltid, det går inte en minut på dagen som jag inte har en klump i magen.. utan att jag känner att en stor bit i mitt hjärta fattas... En bit som inte kan ersättas.. aldrig någonsin.

Men att gråta så att man tappar luften ibland.. Det är nyttigt o skönt för mej .. Det gör att jag kan leva vidare. I mitt skål som jag måste ha för att orka möta mitt nya liv. Ett liv med nya uppgifter att lära in. Ett liv med nya människor att lära känna.

För att orka med vardagen behöver jag må riktigt dåligt en stund ibland.
Minnas och kunna släppa ut alla tårar jag samlar på mej när jag är tvungen att hålla masken. Masken måste finnas där för att jag ska kunna fortsätta att orka leva.
Jag kan inte bryta ihop på alla ställen jag verkligen känner att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag måste fortsätta mitt liv..
För min son och mitt barnbarn skull.
Jag måste leva.
Att leva utan dej är den svåraste utmaningen jag har haft i mitt liv..
Allt annat kan jag klara av.
Sitter och lyssnar på listan jag gjorde när du lämnade mej. Listan med låtar du tyckte om, den här jag lärt mej att älska nu.
Älska och hata.

Jag saknar dej så min älskade son och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång får träffa dej igen.
Jag har inte bråttom för jag vet att jag måste leva vidare. För dej och för Bella.
Men någon gång så ses vi igen.

Jag älskar dej.