... är det tio månader sen du lämnade detta liv. Tio långa, hemska månader.
Dagarna går. Livet går men ingenting blir sej någonsin likt.
Jag vill tro och hoppas på att du någonstans finns och tittar ner på oss. Att du är med oss överallt.
Ibland känner jag din närhet, oftast när tårarna kommer.
Jag känner då din hand på mitt hår. Alltid på vänster sida. Din hand på mitt huvud som för att säga.. Jag är här, jag är med dej mamma.
Jag har, efter en lång tid, börjat drömma om dej igen. Du är alltid liten. Kanske 10 år.
Ingenting av detta hemska har hänt.
Du är som vanligt. Livet är som vanligt.
Fast när jag vaknar vet jag att livet aldrig blir som förr.

Älskade barn. Jag saknar dej så.

... vill tacka alla mina vänner... mina riktiga vänner... de som hör av sig på ett eller annat sätt. De som funnits, finns för mig i min sorg. .
Vid tillfället när jag förlorade min son så förstod jag verkligen vilka som är mina riktiga vänner. Människor som bryr sej... Människor som frågar...
Jag har även så kallade vänner som försvunnit... vänner jag har hört av mej till för att dom inte vågat.. o ändå finns dom i te för mej.. ursäkta men ni kan lika bra försvinna. Jag har inget övers för er. Och ja.. ni vet vilka ni är ...
Sanna vänner finns i alla lägen...

Puss o kram o tack för er som finns för mej.

... gråter jag.. Visst är jag ledsen varje dag, alltid, det går inte en minut på dagen som jag inte har en klump i magen.. utan att jag känner att en stor bit i mitt hjärta fattas... En bit som inte kan ersättas.. aldrig någonsin.

Men att gråta så att man tappar luften ibland.. Det är nyttigt o skönt för mej .. Det gör att jag kan leva vidare. I mitt skål som jag måste ha för att orka möta mitt nya liv. Ett liv med nya uppgifter att lära in. Ett liv med nya människor att lära känna.

För att orka med vardagen behöver jag må riktigt dåligt en stund ibland.
Minnas och kunna släppa ut alla tårar jag samlar på mej när jag är tvungen att hålla masken. Masken måste finnas där för att jag ska kunna fortsätta att orka leva.
Jag kan inte bryta ihop på alla ställen jag verkligen känner att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag måste fortsätta mitt liv..
För min son och mitt barnbarn skull.
Jag måste leva.
Att leva utan dej är den svåraste utmaningen jag har haft i mitt liv..
Allt annat kan jag klara av.
Sitter och lyssnar på listan jag gjorde när du lämnade mej. Listan med låtar du tyckte om, den här jag lärt mej att älska nu.
Älska och hata.

Jag saknar dej så min älskade son och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång får träffa dej igen.
Jag har inte bråttom för jag vet att jag måste leva vidare. För dej och för Bella.
Men någon gång så ses vi igen.

Jag älskar dej.

... har aldrig förr varit på kyrkogården på Alla helgons dag.. idag efter jobbet var det dags kände jag.
Där är så fint med blommor o gravpynt.
Det slog mej återigen att du är borta..
Du är borta för alltid. Min fine älskade son. Jag får aldrig se dej mer. Aldrig höra ditt skratt eller gråta med dej.
Jag får gråta ensam. Jag förstår inte varför. Alla frågor som jag aldrig någonsin får svar på.
Jag önskar så att du kan komma till mej i min dröm. Komma och berätta vad som egentligen hände. Krama mej och vara levande igen.
Min sorg har förändrat mej så. Jag kämpar vidare med mitt liv. Mitt liv som inte känns helt och kommer aldrig att göra igen.

Mitt barn .. Mitt allt..

Varför?

... veckan på lian är nu gjord. Trodde verkligen inte att det var så mycket olika saker att göra på Akuten. 

Det är ju verkilen inte bara att svara i telefon o be patienter sitta ner i väntrummet..

Man ska skriva in remissvar/bekräftelser, skicka vidare provsvar till olika avdelningar, ta bort bevakningar, hänvisa patienter vidare, svara i telefon m.m Det tar nog lite tid att lära sig allt, men jag tycker nog jag har lite kläm på det ändå. Det endsa jag inte gjort är att svara i telefon. 

Jag tycker verkligen att det är roligt. Alla är så snälla och tålmodiga med mej o mina 1000 frågor.

När man är sekreterare får man även gå på larm i akutrummet. Där står man med alla läkare, ssk o ibland uskor o knappar in information om patienten, skickar remisser osv. Det är fascinerande att se hur alla där inne samarbetar och hur skärpta alla är. 

Jag gillar tempot, att ha olika arbetsuppgfter och att alla liksom arbetar som ett team.

Idag fick jag ledigt för att jag lärt mej så fort och varit duktig, haha, det känns bra. Ledig för att jag ju ska jobba min helg nu och det könns skönt att kunna vila lite innan nattpassen på hemmet.

Hoppas ni alla får en fin helg o var nu rädda om varandra.

Puss & kram.