.... av tårarna idag
Jag drömde om dej.
Drömde att du vaknade igen.
Polisen som hittade dej hade tagit fel.. du levde igen dagen efter olyckan.
Jag blev så glad. Men mitt i all glädje skämdes jag så för att alla dina kläder var skänkta till de hemlösa.
Jag fick bråttom ut o handla nya till dej.

Har ju tänkt att de ska skänkas just till de hemlösa. Tror att du hade tyckt det var en bra idé samtidigt känns det så fel

I drömmen var du så levande iallafall i mina tankar för jag fick inte se dej.
Men precis när jag vaknade var det så verkligt.
Glädjetårarna av att du fanns blandades fort med tårarna av smärta när jag insåg att det bara var en dröm..

Ny dag och jag längtar redan tills jag kan få gå o lägga mej o sova igen.

Vet inte varför bilden på Tobias finns på varenda inlägg. Så ni inte tycker det är tjatigt.
Vet inte hur den hamnar där gång på gång.

.... Mamma här i några timmar.
Vi har röjt i varenda skåp. Skurat o kastat mycket.
Det är dags att förnya lite. Känns bra för mej att ha lite o göra.
Man tänker mindre då. O sen är det ju ett plus att det blir rent o snyggt.

Var hos dr igår och han tyckte att jag skulle bli hemma från jobbet några veckor.
Känns skönt o slippa gå dit.
Jobbigt att hålla fasaden uppe inför de gamla. Att le och vara trevlig, spela sitt spel.

Nä dr så att var hemma.
Gör nåt du tycker är roligt.
Umgås med vänner och barnbarn.

Så nu blir det lite renovering här hemma.
Ut med gammalt och in med nytt.
Lite färger o lite annat uppiggande
Sen hoppas jag kunna orka tillbaka till jobbet o alla fina kollegor som jag saknar.

Var rädda om er. Kram

... att jag skulle kunna sova länge idag.
Helt slutkörd efter att ha tömt sonens lägenhet igår. Både fysiskt och psykiskt.

Trodde att det skulle kännas hemskt att göra det. Men det gick bättre än jag trodde.
Med mamma, pappa o exet som hjälp så gick det undan.

Tårarna kom först på kvällen när jag skulle sova.
Ibland när jag inte gråter så skäms jag.
Har jag sörjt färdigt?
Känns som jag är en stålkvinna. Kall som frosten.

Men naturligtvis är det inte så.
Jag har väl bara lättare att kontrollera mej.
Jag vet ju att jag måste vara stark o få allt gjort.
Sen kan jag sörja fullt ut igen.
Men ibland känns det som att jag inte har tid.
Det har varit så mycket med allt hela tiden.
Tankar, bouppteckning, post, samtal, begravning, blommor o fler samtal.

Ha en fin dag o glöm inte kramas o säga något fint till varandra. Vi vet aldrig bör det är slut.

.. till solen o värmen.
Jag hoppas att resan kommer att få mej lite ljusare i sinnet.
Att solen kanske kan bleka bort mina tankar lite.
Jag tror inte det går 1 vaken minut som jag inte tänker och ältar om samma sak.
Jag vill tänka på annat.. Men de går inte.
Jag gråter mer o mer. Känner mer o mer.
Lider mer o mer.
Jag fryser hela tiden.

Jag förstår att detta får och ska ta tid.
Men hade önskat mindre smärta i hjärtat.
Jag gråter ibland så jag inte kan få luft. Kan inte andas.
Ångest kallas det visst.

Ska vara hemma från jobbet denna vecka.
Det får kosta vad det vill.
Jag orkar inte än.

Ta hand om er.

.... varit på änglaseans. Jag var nervös så jag hade ont i magen och mådde illa.

Alla fick inte kontakt med sina skyddsänglar. Det fick jag.

Hon som höll i det såg en trädgård. Att färgen grönt är väldigt viktig för mej.
Samt att jag jobbade med människor och tyckte om att vara deras hjälpmedel.

Hon såg även att jag var intresserad av meditation och yoga.
Och detta är faktiskt något jag tänkt på och googlat mycket om den sista tiden

Så jag får väl inse att det finns skyddsänglar.
Däremot trodde jag att det alltid varit någon i ens liv. Hoppades såklart på Tobias.
Men så är det inte tydligen.
Min skyddsängel är även androgyn, en som har både kvinnliga och manliga drag.

Allt som allt hade jag 5 skyddsänglar.
Spännande.
Nu ska jag försöka mej på en meditation.

Ha en fin dag.

.... vecka. Tycker allt känns värre o värre.
Jobbat lite o det har varit ganska ok.
Men efter 2 nätter kände jag att jag inte orkade mer.
Nya tag nästa vecka.
Längtar tills jag får min tid så jag kan gå o prata med någon.
Någon som är utanför allt.
Dr sa att jag nog måste det.
Ligger o kollar foto o bara gråter.
Samtidigt är jag så arg emellanåt.
Hur kunde detta hända? O varför ?
Snart dags för sängen. Det stället jag mår som bäst på. Sömn o drömmar.
Drömmar om min son oftast. Fina och sorgliga. Men jag får iallafall se honom.

... sen hörde jag din röst.
Tänk om jag anat då att det var sista gången...
Sista gången du ringde.. sista gången du blev sur på mej.. sur för att jag oroade mej, du tyckte att jag la mej i ditt liv.
Jag önskar så att vi hade haft ett sista bra samtal som vi så många gånger hade.

Så mycket sista...

... jobbat 2 nätter. Känns skönt. Men framåt morgontimmarna kommer tårarna o tankarna. Alltid mellan 4 o 7. Kanske för att däremellan någon gång hände det.. Det som inte skulle hända.
Har precis kommit hem från kyrkogården. Där ligger alla vackra blommor kvar. Blommor för att hedra min älskade son.
Lika frusna som mitt inre. Lika frusna som tårarna på min kind. Tårar som aldrig vill ta slut.
Ibland känns livet som vanligt.. sen är det som något hårt slår i... o jag minns ..
Jag minns i gråter ännu mer.
Det tar hårt o le o vara glad inför de boende på jobbet i 10 timmar . Sen bara brister det.
Känns som jag ska gå i sönder.
Jag har tur som har familj, vänner o kollegor. Dom lockar till skratt o får mej att inse att allt måste gå vidare..
Men jag undrar.. slutar det någonsin att göra så jävla ont??
Ljuset brinner fortfarande hos dej o jag hoppas så innerligt att du har det bra där du är.

Jag älskar dej för alltid.