... jobbat 2 nätter. Känns skönt. Men framåt morgontimmarna kommer tårarna o tankarna. Alltid mellan 4 o 7. Kanske för att däremellan någon gång hände det.. Det som inte skulle hända.
Har precis kommit hem från kyrkogården. Där ligger alla vackra blommor kvar. Blommor för att hedra min älskade son.
Lika frusna som mitt inre. Lika frusna som tårarna på min kind. Tårar som aldrig vill ta slut.
Ibland känns livet som vanligt.. sen är det som något hårt slår i... o jag minns ..
Jag minns i gråter ännu mer.
Det tar hårt o le o vara glad inför de boende på jobbet i 10 timmar . Sen bara brister det.
Känns som jag ska gå i sönder.
Jag har tur som har familj, vänner o kollegor. Dom lockar till skratt o får mej att inse att allt måste gå vidare..
Men jag undrar.. slutar det någonsin att göra så jävla ont??
Ljuset brinner fortfarande hos dej o jag hoppas så innerligt att du har det bra där du är.

Jag älskar dej för alltid.