... är det tio månader sen du lämnade detta liv. Tio långa, hemska månader.
Dagarna går. Livet går men ingenting blir sej någonsin likt.
Jag vill tro och hoppas på att du någonstans finns och tittar ner på oss. Att du är med oss överallt.
Ibland känner jag din närhet, oftast när tårarna kommer.
Jag känner då din hand på mitt hår. Alltid på vänster sida. Din hand på mitt huvud som för att säga.. Jag är här, jag är med dej mamma.
Jag har, efter en lång tid, börjat drömma om dej igen. Du är alltid liten. Kanske 10 år.
Ingenting av detta hemska har hänt.
Du är som vanligt. Livet är som vanligt.
Fast när jag vaknar vet jag att livet aldrig blir som förr.

Älskade barn. Jag saknar dej så.