... vill tacka alla mina vänner... mina riktiga vänner... de som hör av sig på ett eller annat sätt. De som funnits, finns för mig i min sorg. .
Vid tillfället när jag förlorade min son så förstod jag verkligen vilka som är mina riktiga vänner. Människor som bryr sej... Människor som frågar...
Jag har även så kallade vänner som försvunnit... vänner jag har hört av mej till för att dom inte vågat.. o ändå finns dom i te för mej.. ursäkta men ni kan lika bra försvinna. Jag har inget övers för er. Och ja.. ni vet vilka ni är ...
Sanna vänner finns i alla lägen...

Puss o kram o tack för er som finns för mej.

... gråter jag.. Visst är jag ledsen varje dag, alltid, det går inte en minut på dagen som jag inte har en klump i magen.. utan att jag känner att en stor bit i mitt hjärta fattas... En bit som inte kan ersättas.. aldrig någonsin.

Men att gråta så att man tappar luften ibland.. Det är nyttigt o skönt för mej .. Det gör att jag kan leva vidare. I mitt skål som jag måste ha för att orka möta mitt nya liv. Ett liv med nya uppgifter att lära in. Ett liv med nya människor att lära känna.

För att orka med vardagen behöver jag må riktigt dåligt en stund ibland.
Minnas och kunna släppa ut alla tårar jag samlar på mej när jag är tvungen att hålla masken. Masken måste finnas där för att jag ska kunna fortsätta att orka leva.
Jag kan inte bryta ihop på alla ställen jag verkligen känner att tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag måste fortsätta mitt liv..
För min son och mitt barnbarn skull.
Jag måste leva.
Att leva utan dej är den svåraste utmaningen jag har haft i mitt liv..
Allt annat kan jag klara av.
Sitter och lyssnar på listan jag gjorde när du lämnade mej. Listan med låtar du tyckte om, den här jag lärt mej att älska nu.
Älska och hata.

Jag saknar dej så min älskade son och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag någon gång får träffa dej igen.
Jag har inte bråttom för jag vet att jag måste leva vidare. För dej och för Bella.
Men någon gång så ses vi igen.

Jag älskar dej.