... man sej i Alanya.
En vecka för reflektion, rekreation och tankar.
Skönt att komma bort. Skönt att låta tårarna flöda fritt.
Just nu i baren o skuggan med en kall öl.

Har levt ensam i så många år så att tillbringa en vecka i nästan bara tysthet här det berör mej absolut inte.
Det är lugnande och skönt.

Igår traskade jag i till stan o drack en iskaffe. Sätt på en restaurang o bara tittade på människor. Undrade var dom var på väg och hur deras liv såg ut.
Alla har sina bekymmer och sorger.
Tar på en mask för att undvika frågande blickar. Frågor som de kanske inte vill svara på.
Jag är tvärtom. Fråga på.
Jag vill prata. Jag vill gråta. Ingenting blir någonsin som förr.
Men jag måste leva vidare även om en stor bit av mitt hjärta försvunnit med mitt barn.